Din digitala identitet är viktig när du söker jobb

Igår höll jag ett föredrag för runt 100 arbetsförmedlare och yrkesvägledare (det som förut hette SYO) i Malmö. Temat var ”digital identitet” (jag har skrivit om det tidigare här) vilket inte är en oviktig sak när man söker jobb.

En av många kommentarer var:

”[Vid rekryteringsuppdrag] kräver fler och fler arbetsgivare att man Googlat kandidaterna innan de presenteras”.

Då är det så klart otroligt viktigt vad som kommer upp. Det här är uppenbarligen intressantast för oss som rör oss i ankdammen (media/webb/PR/reklam), medan de som står utanför kanske snarare har mer basala saker att se till. T ex drog en av deltagarna ett exempel med någon som skickat en ansökan från en e-mailadress i stil med ”pittbull-killer@hotmail.com”. Ger kanske inte det intryck man önskar i just det här fallet.

Kul och intressant var det iaf, och här är presentation:

15 reaktioner till “Din digitala identitet är viktig när du söker jobb

  1. Pingback: Johan Ydring
  2. Fast jag tycker det saknas en aspekt som aldrig kommer upp i det här. Att arbetsgivare också har ett ansvar för hur de tolkar, värderar och hanterar den information som finns. Det är inte ok att skriva skit om sin arbetsgivare på facebook, men det är ok att övervaka sina medarbetares diskussioner på fritiden. Förstår du hur jag menar?

    Jag tror risken med ett sånt ensidigt synsätt (akta dig för hur du framstår) är att vi totalt censurerar oss själva eftersom potentiella arbetsgivare kan läsa och misstolka saker. Vad händer då med alla intressanta bloggar och diskussionsämnen på nätet?
    Det som blir kvar är det slätstrukna, likriktade och harmlösa som inte kan förarga någon.

    Gilla

  3. Pingback: Johan Ydring
  4. Det är en bra poäng Anna. Tyvärr tror jag att det är något vi måste acceptera, att folk inte alltid uppfattar oss som vi önskar eller hoppas. Det jag menar är att det är en av de saker som är viktigt att komma ihåg. Precis på samma sätt som det alltid är viktigt att tänka på hur man uttrycker sig skriftligt. Det är extra svårt att visa på nyanser, ironi, humor etc när man inte har mottagaren framför sig. Men det till trots, visst ligger det även på arbtsgivarens ansvar att inte övertolka.

    Den andra frågan är betydligt svårare: När är jag ”en anställd” och när är jag ”en privatperson”? Gränserna suddas helt klart ut mer och mer vilket gör det till en svår men viktig fråga.

    Gilla

  5. Pingback: Fredrik Johnsson
  6. Bra presentation! Jag tror dock den största förändringen inte kommer bli för oss som söker jobb, att vi har blivit mer transparenta ligger ganska naturligt i utvecklingen och självklart kommer vi också få se till att det inte bara finns massa konstiga bilder på oss när man söker på namnet (läs gärna min bloggpost om just det http://mindpark.se/desto-mer-man-synts-desto-mindre-sarbar-blir-man/ ).

    Den stora förändringen blir precis som Anna är inne på för arbetsgivare. Det krävs att helt nya saker sätts i perspektiv, att människors bakgrund är nyanserad i bedömningen och att de får vara människor. I företagssammanhang där man haft en strikt professionell kultur tidigare kommer detta bli väldigt ovant. Privat och professionellt, fritid och arbetstid, vänner och kontakter, roligt och tråkigt, fikarast och twitterrast, marknadsföring och internkommunikation, kundservice och pr… allt börjar flyta ihop. Personal branding kommer bli superhett framöver, folk vill inte längre bara vara anställda – de vill vara företagets officiella rockstars! (med all rätt)

    Självklart kommer folk även i framtiden bli bedömda efter deras bakgrund. Har man startat elaka Flashback-trådar, skrivit blogginlägg som sympatiserar med extremister och varannan bild på Facebook är när man spyr i ett dike – ja då kommer man få problem. (med all rätt)

    Men, min erfarenhet är ändå att det är företagens acceptansnivå som måste höjas i första hand. De sökandes smarta eller inte smarta beteende på internet brukar bli reglerat över tid. Inte ens på Facebook, som ändå är ganska instängt och endast för vänner, finns det en alltför positiv attityd till att tagga människor med saker de kanske inte i framtiden vill ha på en sökning av de själva. Än är det en bit kvar, men jobbsökarna har ändå kommit sjukt mycket längre än vad företagen gjort.

    Och ja, gränserna mellan ”anställd” och ”privatperson” är nästan helt utsuddade. Förhoppningsvis till det bättre 🙂

    Gilla

  7. ”Living the brand”, så länge företagets brand är något man vill förknippas med. Håller med Anton.
    På en dragning av Robin Teigland i veckan så konstaterade hon att det idag inte är en person du anställer utan ett socialt nätverk. När personen/nätverket sedan bestämmer sig för att dra är det bara ett problem för företaget som förlorar en liten bit av sitt varumärke. För personen är det ju inget problem. Ditt personal brand går bara därifårn lite starkare.
    Enligt henne, som jag tolkade det i alla fall, är företaget också ett nätverk och förhoppningsvis i framtiden något mer intresserat av social samvaro än idag.

    Dessutom, som en rolig detalj var det någon som berättade att många som söker jobb idag även sätter upp kompetenser som man skaffat sig i den virtuella världen på CV’t, exempelvis ”van att samordna och delegera arbetsuppgifter” eftersom man är en jäkel på World of Warcraft.
    Det finns säkert massor av roliga exempel därute, se där ett uppslag till en ny blogg på nån jobbsökarsajt, eller bok 🙂

    /Mårre

    Gilla

  8. Pingback: Johan Ydring
  9. Tack för kommentaren Anton!
    Hade missat ditt inlägg på ämnet, men det var i vanlig Mindpark-anda välskrivet och tänkvärt. Däremot håller jag uppenbarligen inte riktigt med, eller snarare; det är två olika diskussioner.

    Om vi utgår från “Det går inte att dra ner brallorna på någon som redan står och gör helikoptern.”

    På ena sidan har vi dig, Jocke, Walter, Björn, Johan och jag själv som medvetet och gladeligen gör hellikoptern i det offentliga rummet. Det är t om så att det i viss mån är nödvändigt för oss att göra det. Vi gör medvetna, informerade val om vad vi lägger ut, vet vad vi ska var försiktiga med, vad och hur vi ska sprida det vi gör etc.

    På andra sidan har vi det större flertalet. De som inte riktigt menade att blotta sig men som ändå upptäcker att då står där med byxorna kring anklarna. Skillnaden är att de desperat försöker hitta ett sätt att dra upp dem, medan vi utan att blinka bara snurrar vidare.

    Gilla

  10. Så är det absolut, många kommer stå med byxorna nere utan att de själv fattar det. Men säg t.ex. festbilder, som finns på extremt stor andel av t.ex. 80-talisterna. Fick en arbetsgivare se en massa festbilder på en person för 10 år sedan hade den antagligen ratats bort i de flesta fall.

    2010 är det en helt annan kultur. I princip alla har den här typen av ”halvsnäll” transparens, medvetet eller ej, och företagen kan inte längre bara anställa de som är helt cleana vid en googlesökning.

    Så, extremfallen (åt båda håll) kommer finnas kvar. Men den stora massan, det svårbedömda, kommer kräva nya synsätt. Det är min bild av verkligheten iaf 🙂

    Gilla

  11. Lysande! Tack för dina åsikter. Jag håller helt med om att det kommer att krävas ett annat synsätt men att vi inte är där än

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.