Därför är det så svårt med sociala medier

För visst är det svårt. För vissa, men inte för andra. En del företag, organisationer eller individer fullkomligt omfamnar sociala medier medan andra står förvirrade och förundrade vid sidan av. De slänger längtansfulla blickar bort mot de där som kan och försöker sen göra likadant. En facebook-grupp här, ett twitter-konto där, kanske t om en blogg dyker upp på någon del av en sedan länge halvdöd sajt.

Det finns så klart en mycket enkel förklaring till varför vissa lyckas och andra inte. Jag tycker att parallellen till försäljning är intressant. De flesta riktigt duktiga säljarna är det helt naturligt. Ni vet vilka jag menar. De är de där som man stöter på som faktiskt skulle kunna sälja precis vad som helst bara genom att vara sig själva. De har sällan gått någon ”sales academy” eller lärt sig olika trick. De luras inte. De är engagerade och de tror på sin produkt och det gör du med efter två minuter.

Och precis som inom försäljning handlar sociala medier om talang, viljan att utmana invanda beteenden och en genuin, omutbar tro på att det är mer lönsamt att vara trevlig och utåtriktad än introvert och hemlighetsfull. Det handlar inte om strategi, policy eller kanalval. Det handlar inte om vem som gör vad, när det är rätt att svara eller inte och vad eller hur man säger något.

Alla de här sakerna kan vara en hjälp på vägen, men de är i sig inte vägen. Nej, den hittar du i det sanna engagemanget, i tron på produkten/tjänsten/varumärket och i viljan att berätta om det för andra.

Sen måste man inse att det är helt i sin ordning att folk är mer än bara sitt företag och att det är något bra. Att Mårten bloggar om mat med ena handen och twittrar och bloggar på Lantmännen med den andra är inget problem. Tvärtom. På samma sätt bygger Walter Näslund och Jesper Åström Honestys varumärke, Björn och Judith Halvarsons och Micco Grönholm Pyramids genom deras bloggar. Är det en strategi lagd och uträknad av dessa sluga reklammänniskor? Jag tror inte det. Det ligger i deras DNA. De kan inte låta bli att bygga sitt eget varumärke och därför kan de inte heller låta bli att bygga sin arbetsgivares. Har jag fel lovar jag dessutom att de kommer rätta mig nedan.

Så är det då inte ett problem att SJ skriver ”kram” på Twitter? Och hur skulle det se ut om någon gjorde något liknande hos oss?! Underminerar det inte varumärket? Kanske, men allvarligt: Är bättre att ägna månader åt att skriva en policy för att i samma andetag ta död på allt vad inspiration, kreativitet och engagemang heter? Aldrig.

Konversationsmedier (sociala medier eller vilket uttryck du nu föredrar) härmar det verkliga livet, det är därför det är så svårt. I verkliga livet gör du bort dig ibland. Du pratar först och tänker sen, du tar i lite för mycket, skämtar för hårt, skrattar för högt. Ingen policy i världen kan hindra det. Men det är ok. Vi är alla människor här ute.

Edit. Trafikverket visar med all önskvärd tydlighet vad jag menar. Britt Stakston har en hel del väldigt bra poänger:
http://svt.se/embededflash/2032350/play.swf