Som en liten bonus kring det ämnet ”Att spå om framtiden” vill jag tipsa om den märkliga, ytterst dystopiska framtidsprofetsian ”Future Shock”. Den bärs fram av ingen mindre är Orson Wells och är ett lysande exempel på hur svårt det är att spå hur människor kommer reagera på utveckling. Bl.a. förfäras Orson över i vilken takt vi producerar information: ”Det produceras inte mindre 365 000 böcker om året världen över… Hur kan vi någonsin hänga med i en sådan takt?”
Idag så är det något mer:
Google räknar på att det finns 200 miljoner böcker
Om 30 år har vi en energikälla som är 100 gånger effektivare och renare än något vi hittills sätt. Våra hem är uppkopplade, du behöver aldrig komma ihåg att stänga av kaffebryggaren eller släcka badrumslampan. Vi har ett ständigt flöde av information. Vi är alltid på, alltid tillgängliga och vi vet mer om världen och om vår omvärld än någon någonsin gjort. Alla barn jobbar med datorer i skolan, men deras datorer är 100 gånger kraftigare, lättare och smartare än det vi har idag. Facebook och Google är inte längre en central del av våra liv. Apple och Microsoft har också fått helt nya konkurrenter…
Den här typen av spådomar har jag läst otaliga gånger. Från Nostradamus till Orwell och Orson Wells finns ett tydligt behov av att måla upp en tänkbar framtid. Där är allt större och snabbare eller värre och hemskare.
Stötte häromdagen på den här videon om hur ett kök ser ut och fungerar 1999.
Vi skulle såklart kunna ta upp vår iPhone och en lämplig hälso-app, slänga in våra frysta Viktväktar-förpackningar i ugnen och uppnå ungefär samma resultat. Så långt är det ju ”rätt”.
Men det som är svårt att förutse är inte teknisk utveckling, det är mänskligt beteende. Att 1967 förutse att kvinnor 1999 inte skulle nöja sig med den rådande könsnormen är långt mycket mer otänkbart än att tänka sig att TV:n också skulle kunna fungera för tvåvägskommunikation.
Att som Orwell lista ut att vi med teknikens hjälp kan hamna i ett övervakningssamhälle är inte heller en jätteutmaning. Men att tänka sig att det är något vi vill ha är betydligt svårare. Det att vi i jakten på socialt umgänge (via t.ex. Facebook och Twitter) och i jakten på trygghet (övervakningskameror etc) aktivt och frivilligt söker det som Big Brother skapade genom tvång och förtryck.
Orwell kunde inte heller ana att samma verktyg som skulle kunna användas för historiens mest kompletta kartläggning och övervakning av människan också har hjälpt i gång en av de mest omfattande demokratirörelser världen skådat.
Att förutse teknik är lätt. Det är vad den tekniska utvecklingen får för konsekvenser som är det svåra att sia om. I en video från 1994 beskriver ett forskningsteam hur framtiden ser ut för tidningarna. De visar (i princip) upp och beskriver en iPad. De menar också att det är den social och kulturella utvecklingen som driver fram innovation. Men självklart är det också tvärtom; uppfinningar och innovation driver och möjliggör den kulturella och social utvecklingen.
Människor slutar aldrig att förvåna. Ur de mest vedervärdiga uppfinningar spirar plötsligt något gott och den finaste tanken vänds plötsligt till ett gissel för mänskligheten. För inte tänkte sig Friedrich Wilhelm Adam Sertürner att morfinet skulle komma att bli en av samhällets stora plågor? Och hur många av de tusentals uppfinningar som vi idag ser som självklara i vår vardag är inte från början framdrivna av militärindustrin (eller porrbranchen för den delen)?
Det är väl ingen större tvekan om att Twitter är det som är absolut mest buzz runt just nu. Det vimlar av nya sätt att mata sitt konto med tweets (t.ex. TweetDeck) men även sätt att börja följa, spåra och visa vad som händer i microblogiversum.
Självklart är det intressant att följa tweets om sig själv eller sin business, precis på samma sätt som det är intressant att följa inlägg på ”vanliga” bloggar. Machable introducerade idén om Tweetbacks i en artikel för ett tag sen. Som med så mycket annat här i världen var det en uppfiningsrik person som tog upp idén och förverkligade den. (Mashable skrev en ny artikel om det också).
Om man läser några av diskusionerna kring detta så ser man att det blir bökigt att hålla isär det välutforkade fenomenet intertextualitet från defiktionalisering. Om jag skulle ge mig på att definiera skulle jag säga att skilnaden ligger i att defiktionaliseringen kräver ett närmast 1:1 förhållande mellan fiktionellt- och verkligt uttryck. D.v.s det måste vara det som synts i ”texten” som materialiseras. Intertextualitet har ett lösare förhållande till ursprungsobjektet. Och till skillnad från defiktionalisering rör sig de intertextuella referenserna oftare mellan fiktion och fiktion än mellan fiktion och verklighet.
Läste en väldigt intressant artikel om något som närmast skulle kunna liknas vid omvänd produktplacering. En bok som figurerade i den kommande filmen ”Fireproof” har sålt i 300 000 ex pga exponeringen i filmen. Det märkliga är att den inte är skriven än. Men på grund av att boken hade en central roll i filmen så blev trycket så stort att de nu beslutat att ta upp beställningar på boken… och, just det, skriva den.
Johan Ydring 