Jag håller just nu en kurs på Berghs om Content Management. När jag suttit och förberett den andra lektionen har jag uppdaterat mig lite på statistik kring Internet-användande.
Fortsätt läsa ”Mobilt – siffror och statistik som imponerar”
Jag håller just nu en kurs på Berghs om Content Management. När jag suttit och förberett den andra lektionen har jag uppdaterat mig lite på statistik kring Internet-användande.
Fortsätt läsa ”Mobilt – siffror och statistik som imponerar”
Efter att ha tillbringat en nästan en vecka i Lissabon på årets Eurobest vore det ju själva fan om man inte kunde komma hem, om inte insiktsfull så i alla fall inspirerad. Tyvärr blev jag inte direkt blåst av stolen en enda gång och tyvärr var det alldeles för mycket strul med tekniken. Något som inte känns riktigt värdigt för en tillställning av den här digniteten.
Tre dagars seminarier med några av världens främsta reklamskapare kan sammanfattas så här:
Vi jobbar inte med reklam längre, det är en dialog nu. Konsumenten är en vän och måste behandlas som en sådan. Vi måste göra något som är relevant för att det ska fungera och komma igenom bruset.
Siffror i all ära men stor och riktigt bra reklam kommer inte ur insikter, det kommer ur fri kreativitet och det måste vi se till att få utrymme till. Fast är det reklam vi gör? Vad är t.ex. Twelpforce? Eller Sneakerpedia? Är det en kundtjänst, en CRM-modul, en kampanj över tid eller något helt annat?
Förut var reklam som att spela bowling; man siktade och träffade 8, 9 käglor. Nu är det ett flipperspel; man sätter bara bollen i rörelse sen vet man aldrig hur det går (den här liknelsen drogs minst tre gånger)
Sociala medier!!! Glöm inte det. Och inte gamification heller. Allt ska vara spelbart, delbart, prata-om-bart.
Sen är vi lite osäkra på vilka roller vi ska ha, men vi behöver förmodligen någon som förstår teknik också”
Det låta förmätet t.o.m. nedlåtande. Det är det inte. Inte bara. Jag håller med om mycket. Och visst är Wieden/Kennedy, Coca Cola, AKQA, Contagious och de andra stundom både kloka och roliga att lyssna på men det hade ju varit kul med någon som vågade ta i lite. Utmana.
Det lysande undantag var Japanska Party. En byrå som inte kallar sig för reklambyrå utan Creative Lab. Party är tvärsäkra på sina roller. De har övergett den traditionella modellen med AD+Copy och har team bestående av CD+TD (Technical Director).
De är också hyggligt kritiska till mycket av det som görs av andra byråer. ”Vi gör inte skit för skit” säger Masashi Kawamura. Resultaten blir kompromisslösa och fantastiska. Så vad passar bättre än att avsluta med de här filmerna för Japansk NTT Docomo och Nike. Äkta, kreativa, delbara, prata-pm-det-bara hela vägen.
I senaste numret av Dagens Media fick jag äran att tillsammans med Manuel Lemholt Berger och Jerry Silfwer (aka Doktor Spinn) uttala mig kring hur man mäter och utvärderar sociala medier. Det hela blev en bra artikel av Synnöve Almer och jag erkänner att jag blev rätt så nöjd när jag såg hur mycket plats det jag sagt fått ta.
Tyvärr så ligger artikeln uppe på nätet endast för prenumeranter men jag tänkte bjuda på mina svar i sin helhet. Hoppas det kan hjälpa eller inspirera till vidare tankar. Och om du undrar något mer är det bara att höra av sig. Enjoy!
/Johan
Ja det är möjligt. Det är däremot svårare iom att vi inte riktigt fått fram en gemensam standard för hur vi gör än. Ett av problemen är ju att vi ibland inte ens vet riktigt vad vi menar när vi säger ”sociala medier”. Är det allt som är digitalt och delbart? Eller är det bara våra Facebook-sidor och Twitter-konton vi menar?
I vissa branscher är det så klart lättare. Jobbar du med e-handel är det förmodligen t om lättare att få fram ett exakt värde på dina insatser i So Me jämfört med andra medier. Anledningen är att man har klara konverteringspunkter och jättetydliga mål med det man gör. T.ex:
Jag har en nätshop som säljer strumpor. På min Facebook-sida samlar jag ihop en massa folk som jag för en dialog med. Mitt mål är att så många som möjligt av dessa ska ta sig från FB-sidan till min sajt och där köpa strumpor (helst de strumpor där jag har högst marginal).
Vi ska sälja strumpor som kostar 100 kr. Via det vi gjorde i SoMe så sålde vi 1000 st. Kostnaden var 5000:-. Då funkar det ju enkelt. Gain/cost=roi.
Varje inlägg jag gör kan mätas och utvärderas separat (jämför ”vanliga” kampanjer);
Men intressantare än att titta på enskilda ”kampanjer” är att titta på vad det gör med relationen till mina kunder på längre sikt. Det är där den verkliga vinsten ligger. So Me är inget ”kampanjverktyg” utan ett långsiktigt arbete med att bygga lojalitet.
Vi kan ju även snegla på andra mått som t.ex. PR-värde för att få en uppfattning om vad det är värt att folk pratar om våra produkter.
I vissa fall får man nog helt enkelt bestämma sig för vad man tycker vissa saker är värt. Då vi har en ganska bra uppfattning om vad värdet av andra medier är så kan vi alltid börja med att jämföra med det. ”Är 1000 exponering i So Me värd mer eller mindre än 1000 exponeringar i print?”
Att sätta väldigt tydliga mål och ha en väldigt tydlig bild av vad man vill uppnå är nyckeln. Att bara säga ”Vi ska finnas på Facebook och Twitter” hjälper ingen.
Har du ett tydligt mål kan du mäta mot det, helst på action-nivå:
Här finns det ju ett gäng. Igen så beror det ju på vad man vill uppnå. Om det är spridning man vill åt så är det ju likes och retweets, är det försäljning är det hur många som kommer till försäljningsstället från t.ex Facebook. Några exempel till:
Att man inte vet vad man vill uppnå. Då är det omöjligt att mäta.
En annan utmaning är att våga prata om reella värden. Alltså i kronor och ören. Jag tror det är helt nödvändigt att göra det. ”Nåt är det värt” kommer inte hålla framöver.
Det handlar om att komma ner på specifikt mätbara och värdesatta mål så ofta man kan. Det kan ju låta jäkligt trist och kamrérsaktigt att säga det så, men det är den lättaste vägen fram.
Såhär i höstvardagen blir det svårt att hinna med att tänka och reflektera tillräckligt. Men här är iaf ett par roliga, bra och ibland inspirerande grejer jag stött på senaste veckorna.
Här följer 5 saker jag tycker varit intressanta under den senaste veckan.
Kul projekt (eller ja, kampanj) där Smart lät en konstnär måla bilder av framtiden på en bil. Vilka motiven var bestämdes av folk på Twitter genom att skicka ett meddelande till @smartfortwoUK som sedan Johanna Basford illustrerade. Så här såg det ut:
Med 1-6 på ditt tangentbord styr du vilka ljud som ska spelas. Egentligen är det rätt korkat, men också riktigt inspirerande. Testa själv så får du se.
VC-bolagen i USA letar desperat efter ”nästa Facebook”. Det börjar synas på priserna på bolag som nu köps upp. Linkedin introducerades på börsen och är nu värt mer än 11 ggr sin årliga försäljning. Största övervärderingen måste ändå varit Twitters köp av den halvdana programvaran Tweetdeck för galna $40 miljoner. Lite överhettat…
Nu har Apple fler än 500 000 olika appar i sin affär. Vi har köpt mer än 15 miljarder appar och Apple är världens rikast IT-företag. Det går bra nu… Kolla på den här fina beskrivningen av Appstores otroliga siffror.
Att det går att prenumerera direkt i iPad-versionen av tidningen Wired känns kanske inte helt sensationellt. Men priset! 149 kr per år. Där har Bonniers (med Mag+) lite att bita i. DN kostar t.ex. 199 kr per månad och Sköna hem 55 kr per nummer (vilket skulle motsvara 660 kr/år).
Det var det. Och tveka inte att fylla på om du har något du tycker var extra kul, spännande, märkligt i veckan.
Trevlig helg!
Ibland blir jag alldeles för glad av helt oviktiga grejer. Idag var det t ex en reklamskylt från HotWheels som jag såg hos Copyranter.
Jag tycker det här är helt briljant. Enkel, relevant och snyggt genomförd.
Hot Wheels har gjort liknande grejer förut men den här var bäst hittills.
Angående det förra inlägget har jag stött på ett par försök att namnge fenomenet när en produkt eller företeelse flyttar från fiktion till verklighet.
Tlonian är lite onekligen mer spännande, men ger inte samma direkta koppling. Kommer från Borges story “Tlön, Uqbar, Orbis Tertius”. Finns en ganska lång och bitvis intressant tråd kring det här.
Defictionalization låter onekligen som ett uttryck man använder inom t.ex. litteraturteori. Jag kan gilla det för att det är ganska rakt på och översättningsbart till ”defiktionalisering”. På Läsdagboken finns ett antal bra exempel på defiktionalisering.
Om man läser några av diskusionerna kring detta så ser man att det blir bökigt att hålla isär det välutforkade fenomenet intertextualitet från defiktionalisering. Om jag skulle ge mig på att definiera skulle jag säga att skilnaden ligger i att defiktionaliseringen kräver ett närmast 1:1 förhållande mellan fiktionellt- och verkligt uttryck. D.v.s det måste vara det som synts i ”texten” som materialiseras. Intertextualitet har ett lösare förhållande till ursprungsobjektet. Och till skillnad från defiktionalisering rör sig de intertextuella referenserna oftare mellan fiktion och fiktion än mellan fiktion och verklighet.
Nina Åkestam som skriver Not another planning blog har gett sig in i att diskutera sociala media. Jag tycker Nina är väldigt duktig och smart för det mesta. Om ni inte läst bloggen tycker jag ni ska göra det.
I det här inlägget lutar sig Nina lite hårt på en artikel i AdAge där en höjdare på P&G ifrågasätter social media som kanal. Eller iaf en kanal värd att satsa sin surt förvärvade mediabudget på.
Nina säger bl.a. glatt:
”Det finns ingenting som heter sociala medier. För socialt umgänge är inte ett ett media.”
Det resonemanget skulle jag kunna köpa, men jag tycker det är något krystat. Att jämföra att käka lunch med den konversations- och rekommendationsdrivna kraften i de olika sociala media är att förenkla ner till en nivå som inte känns värdig för en av Sveriges mest lovande planners. Hon fortsätter sen med:
”Facebook eller bloggar är för tusan inte konstigare än telefonen eller brevet, som också i såna fall är sociala medier. Så varför skulle någon behöva experter på just de webbaserade umgängesplatserna? Logiken är ju samma överallt. Om något är intressant, pratar vi om det. Om inte, låter vi blir. Det har gällt all reklam och allt annat också för den delen överallt alltid.”
Visst är det så. Men nu har vi som jobbar med att få folk att köpa mer grejer (för det är det vi gör) inte möjlighet att göra reklam i telefon eller privata brev. Om det gick skulle det garanterat göras. Vad jag minns fanns det en del försök med reklamfinansierad telefoni på 90-talet t.ex.
Som jag kommenterade på Ninas blog så är min spontana reaktion däremot att sociala medier snarare betecknar förflyttningen av trovärdighet. Från reklamskaparen/säljaren till köparen och dennes nätverk. Dvs det är något vi måste förhålla oss till. När vi köper reklam eller när vi skapar den.
Varför det behövs experter?
På Facebook, bloggar etc där vi (i motsats till telefon och brev) kan prata med våra kunder måste vi väl ändå fundera över vissa grundläggande frågor. Känns de här igen: hur, var, när och vad ska vi säga? Vad är intressant? För vem? Dvs precis det som Nina jobbar med. Men det krävs också en djup förståelse för ”kanalen” i sig. Det finns ett hantverk även här, precis som med film, print, dr, action.
Bakgrund: