På tal om att hitta gamla minnen.

”Tjejen” är alltså Mary Meeker som kanske är mest känd för sin årliga rapport om trender på Internet. Fortfarande massor av faktaspäckade slides, fortfarande briljant.
På tal om att hitta gamla minnen.
”Tjejen” är alltså Mary Meeker som kanske är mest känd för sin årliga rapport om trender på Internet. Fortfarande massor av faktaspäckade slides, fortfarande briljant.
I senaste numret av Dagens Media fick jag äran att tillsammans med Manuel Lemholt Berger och Jerry Silfwer (aka Doktor Spinn) uttala mig kring hur man mäter och utvärderar sociala medier. Det hela blev en bra artikel av Synnöve Almer och jag erkänner att jag blev rätt så nöjd när jag såg hur mycket plats det jag sagt fått ta.
Tyvärr så ligger artikeln uppe på nätet endast för prenumeranter men jag tänkte bjuda på mina svar i sin helhet. Hoppas det kan hjälpa eller inspirera till vidare tankar. Och om du undrar något mer är det bara att höra av sig. Enjoy!
/Johan
Ja det är möjligt. Det är däremot svårare iom att vi inte riktigt fått fram en gemensam standard för hur vi gör än. Ett av problemen är ju att vi ibland inte ens vet riktigt vad vi menar när vi säger ”sociala medier”. Är det allt som är digitalt och delbart? Eller är det bara våra Facebook-sidor och Twitter-konton vi menar?
I vissa branscher är det så klart lättare. Jobbar du med e-handel är det förmodligen t om lättare att få fram ett exakt värde på dina insatser i So Me jämfört med andra medier. Anledningen är att man har klara konverteringspunkter och jättetydliga mål med det man gör. T.ex:
Jag har en nätshop som säljer strumpor. På min Facebook-sida samlar jag ihop en massa folk som jag för en dialog med. Mitt mål är att så många som möjligt av dessa ska ta sig från FB-sidan till min sajt och där köpa strumpor (helst de strumpor där jag har högst marginal).
Vi ska sälja strumpor som kostar 100 kr. Via det vi gjorde i SoMe så sålde vi 1000 st. Kostnaden var 5000:-. Då funkar det ju enkelt. Gain/cost=roi.
Varje inlägg jag gör kan mätas och utvärderas separat (jämför ”vanliga” kampanjer);
Men intressantare än att titta på enskilda ”kampanjer” är att titta på vad det gör med relationen till mina kunder på längre sikt. Det är där den verkliga vinsten ligger. So Me är inget ”kampanjverktyg” utan ett långsiktigt arbete med att bygga lojalitet.
Vi kan ju även snegla på andra mått som t.ex. PR-värde för att få en uppfattning om vad det är värt att folk pratar om våra produkter.
I vissa fall får man nog helt enkelt bestämma sig för vad man tycker vissa saker är värt. Då vi har en ganska bra uppfattning om vad värdet av andra medier är så kan vi alltid börja med att jämföra med det. ”Är 1000 exponering i So Me värd mer eller mindre än 1000 exponeringar i print?”
Att sätta väldigt tydliga mål och ha en väldigt tydlig bild av vad man vill uppnå är nyckeln. Att bara säga ”Vi ska finnas på Facebook och Twitter” hjälper ingen.
Har du ett tydligt mål kan du mäta mot det, helst på action-nivå:
Här finns det ju ett gäng. Igen så beror det ju på vad man vill uppnå. Om det är spridning man vill åt så är det ju likes och retweets, är det försäljning är det hur många som kommer till försäljningsstället från t.ex Facebook. Några exempel till:
Att man inte vet vad man vill uppnå. Då är det omöjligt att mäta.
En annan utmaning är att våga prata om reella värden. Alltså i kronor och ören. Jag tror det är helt nödvändigt att göra det. ”Nåt är det värt” kommer inte hålla framöver.
Det handlar om att komma ner på specifikt mätbara och värdesatta mål så ofta man kan. Det kan ju låta jäkligt trist och kamrérsaktigt att säga det så, men det är den lättaste vägen fram.
Idag höll Informator ett seminare på China Teatern i Stockholm. Det skulle handla om hur man arbetar med lönsamhetsberäkningar (Return On Investment) i sociala media.
Redan innan var jag något skeptisk. Min känsla var att det här skulle bli mer sociala media och mindre ROI. Precis så blev det också. Det fanns dock ett par höjdpunkter.
John Lawson – @colderICE. Bara namnet gör ju att man blir glad. Dessutom hade John döpt sin dragning till The 5 Fingers of Death: Engaging Social Media to Crush your Competition. Precis så var det. Högljudt, bräkigt, roligt och väldigt amerikanskt. Vad sägs om det här citatet?
”Social media is hard. I got 44 000 followers on Twitter but I can’ t get them to piss on me if I was on fire”
Något vidare prat om ROI blev det inte, men det var riktigt underhållande och bra ändå. Visst var det en Dr Fox-effekt över det hela. Framträdandet var trots allt större än innehållet.
Brit Stakston (@britstakston) ”Måste vi prata med dem också, räcker det inte med ett Facebook-konto”? var inspirerande och (som vanligt) mycket bra. En av de mer intressanta partierna handlade om hur våra värderingar färgas av hur vana vi är vid mediet. Ett annat var om hur tolkningen av ”likes” och kommentarer på t.ex. Facebook kan övertolkas och i värsta fall få alldeles för stora konsekvenser. Här kom bl.a. exemplet med den olyckliga Volvo-anställda som fick sparken efter att ha kallat sin arbetsplats för ”Dårhus” på Facebook. Finns f.ö. en Facebook-grupp ägnat åt det 🙂 Fortsätt läsa ”Social Media R O What? #SMROIevent”
Vill dela med mig av en upplevelse efter en liten turné igår. Det kan nog närmast kan beskrivas som ett slags ”mystery shoping” i sociala medier. Så här var det…
F.d. kollegan Mårten och jag var på ett event igår. Det var avgångseleverna på Hyper Island fixat. Efter att vi varit där och minglat en stund drog vi vidare till härliga restaurang Djuret. I.o.m att vi båda är sociala-media-nördar så checkar vi så klart in, via 4sq, Fejjan och ut på Twitter.
Hilton på Slussen är aktiva Twittrare och börjar fråga oss hur det är. Mårten svarar genom att posta bilder på maten
Här kunde det ju slutat men nu hade ju vi druckit ett och annat glas vin vilket gjorde att vi var lite mer på hugget. Efter ett antal tweets fram och tillbaka om bikupor och annat så går jag rakt på sak:
Nu har såklart Hilton två nya glada gäster på väg. Så om man vill prata om hur det kan löna sig (i $) att twittra så är det här ett bra exempel. När vi väl var där så checkade vi in och fick då det här.
Det är så enkelt och så snyggt gjort. Vi gick dit hämtade kuvertet, snackade med trevliga Keith och det blev hel del goodwill. T.ex. några glada tweets från mig:
Några från Mårten:
Och en fin bild på kuvertet med två frukostbiljetter i:
So far so good… Men nu kommer plötsligt Peter Erikson, General Manager för hotellet, in i bilden:
Både jag och Mårten hade verkligen lovordat de bakom @hiltonstockholm under kvällen och blev mer än lite förvånade över det här. Vi anser oss båda ha hygglig koll och var ganska överens om att det här var ett skolboksexempel på hur man kan använda Twitter. Peter verkade dock inte tycka att det var så lyckat. Varför är ett mysterium.
Vår reaktion på detta:
Tyvärr så förtar ju den här typen av klavertramp ganska mycket av det som varit bra innan. Självklart kan det ligga en massa annat bakom, men det spelar liksom ingen roll. Man måste ju undra; vad skulle Peter in i den här konversationen att göra?
Till Peters försvar så kom det en snabb pudel.
Hur slutade det hela då? Vi tävlade ut biljetterna så klart. Något tydligen även Peter tyckte var en bra idé.
Trevlig helg. Vi ses på Eken! 🙂
Har precis avslutat min prenumeration på T-post. Inte för att jag inte gillar produkterna utan helt enkelt därför att jag inte har rum för fler t-shirts med spexiga/snygga/roliga tryck.
Det var lite halvkrångligt att komma ur min prenumeration visade det sig. Jag fick maila ett antal gånger med kundtjänst (som f.ö. var mycket bra) och var tillslut tvungen att i efterhand godkänna deras villkor. Ett av dem var att det var två nummers uppsägningstid. Inte helt lyckat. Jag tror att ett av de största misstagen man kan göra är att försvåra för kunder att avsluta relationen. Och varför tror jag det? Jo, för den enkla sanningen är att:
Hur bra det än varit så blir den sista upplevelsen den jag tar med mig.
Kundresan slutar mycket senare än man kan tro. I själva verket är det inte förrän relationen upphört. Och t om då måste du se till att kunden är nöjd. Annars vet man aldrig vad som kan skrivas om en…
Diskussionen om vilka verktyg som skall användas för att hålla koll på sitt varumärke i sociala medier verkar ständigt aktuell. Nu senast hittade jag den i en grupp på Linkedin.
Jag tyckte det kom fram många bra förslag där och har därför sammanfattat lite kring dessa här.
Har du förslag på fler så posta dem gärna i kommentarerna.
Jag är lite förvånad. Min högst ovetenskapliga och personliga upplevelse är att det konverseras otroligt mycket kring politik och valet. Men partierna är eniga. Sociala medier levererar inte. Partierna får helt enkelt inte den anstormning av nya väljare de tänkt sig att få.
Det dras såklart jämförelser med Obama. Och här börjar problemen. Det finns en spridd missuppfattning om att Obama på något magiskt sätt vann valet genom sociala medier. Vill man kan man kanske vrida det till det, men faktum är att Obama gjorde en sak; mobiliserade fotfolket, gräsrötterna. Det var det som var Obamas beryktade och mytomspunna sociala media-succé. Det var inte twitter, Facebook eller voteobama.com som fick miljoner av amerikaner att rösta för första gången. Det var de horder av dörrknackare, flygbladsutdelare och lokala inspiratörer som gjorde det. Sen använde dessa så klart ny teknik och nya vägar att kommunicera med varandra och, just det, få ytterligare personer engagerade i valrörelsen. Fortsätt läsa ”Det där stället sociala-medier funkar inte”
För visst är det svårt. För vissa, men inte för andra. En del företag, organisationer eller individer fullkomligt omfamnar sociala medier medan andra står förvirrade och förundrade vid sidan av. De slänger längtansfulla blickar bort mot de där som kan och försöker sen göra likadant. En facebook-grupp här, ett twitter-konto där, kanske t om en blogg dyker upp på någon del av en sedan länge halvdöd sajt.
Det finns så klart en mycket enkel förklaring till varför vissa lyckas och andra inte. Jag tycker att parallellen till försäljning är intressant. De flesta riktigt duktiga säljarna är det helt naturligt. Ni vet vilka jag menar. De är de där som man stöter på som faktiskt skulle kunna sälja precis vad som helst bara genom att vara sig själva. De har sällan gått någon ”sales academy” eller lärt sig olika trick. De luras inte. De är engagerade och de tror på sin produkt och det gör du med efter två minuter.
Och precis som inom försäljning handlar sociala medier om talang, viljan att utmana invanda beteenden och en genuin, omutbar tro på att det är mer lönsamt att vara trevlig och utåtriktad än introvert och hemlighetsfull. Det handlar inte om strategi, policy eller kanalval. Det handlar inte om vem som gör vad, när det är rätt att svara eller inte och vad eller hur man säger något.
Alla de här sakerna kan vara en hjälp på vägen, men de är i sig inte vägen. Nej, den hittar du i det sanna engagemanget, i tron på produkten/tjänsten/varumärket och i viljan att berätta om det för andra.
Sen måste man inse att det är helt i sin ordning att folk är mer än bara sitt företag och att det är något bra. Att Mårten bloggar om mat med ena handen och twittrar och bloggar på Lantmännen med den andra är inget problem. Tvärtom. På samma sätt bygger Walter Näslund och Jesper Åström Honestys varumärke, Björn och Judith Halvarsons och Micco Grönholm Pyramids genom deras bloggar. Är det en strategi lagd och uträknad av dessa sluga reklammänniskor? Jag tror inte det. Det ligger i deras DNA. De kan inte låta bli att bygga sitt eget varumärke och därför kan de inte heller låta bli att bygga sin arbetsgivares. Har jag fel lovar jag dessutom att de kommer rätta mig nedan.
Så är det då inte ett problem att SJ skriver ”kram” på Twitter? Och hur skulle det se ut om någon gjorde något liknande hos oss?! Underminerar det inte varumärket? Kanske, men allvarligt: Är bättre att ägna månader åt att skriva en policy för att i samma andetag ta död på allt vad inspiration, kreativitet och engagemang heter? Aldrig.
Konversationsmedier (sociala medier eller vilket uttryck du nu föredrar) härmar det verkliga livet, det är därför det är så svårt. I verkliga livet gör du bort dig ibland. Du pratar först och tänker sen, du tar i lite för mycket, skämtar för hårt, skrattar för högt. Ingen policy i världen kan hindra det. Men det är ok. Vi är alla människor här ute. Fortsätt läsa ”Därför är det så svårt med sociala medier”
Igår höll jag ett föredrag för runt 100 arbetsförmedlare och yrkesvägledare (det som förut hette SYO) i Malmö. Temat var ”digital identitet” (jag har skrivit om det tidigare här) vilket inte är en oviktig sak när man söker jobb.
En av många kommentarer var:
”[Vid rekryteringsuppdrag] kräver fler och fler arbetsgivare att man Googlat kandidaterna innan de presenteras”.
Då är det så klart otroligt viktigt vad som kommer upp. Det här är uppenbarligen intressantast för oss som rör oss i ankdammen (media/webb/PR/reklam), medan de som står utanför kanske snarare har mer basala saker att se till. T ex drog en av deltagarna ett exempel med någon som skickat en ansökan från en e-mailadress i stil med ”pittbull-killer@hotmail.com”. Ger kanske inte det intryck man önskar i just det här fallet.
Kul och intressant var det iaf, och här är presentation:
Har tjatat en del om den här killen, men jag tycker det är värt att ta upp igen.
Mark Michalek säljer bilar och hans motto är: ”Make a friend, sell a car, make money.”
Jag tycker det är ett utmärkt förhållningssätt även kring sociala medier (eller vilken annan relation som helst faktiskt).
Tilliten måste skapas innan man börjar sälja. Ge dom nåt de har nytta av och något att prata om. Make a friend. Sen kan man tänka på resten.
Alltså snarare: ”Vi kan lära dig ett par bra trick för att använda [din produkt] på ett effektivare sätt” än ”Få 30 % rabatt på första fakturan”. Det måste komma senare.
Det mest spännande är att de som är riktigt, riktigt bra på konversationsmarknadsföring (sociala media) tänker/planerar det inte. De gör det bara. Inte som en del av en uttänkt plan utan av intresse och verkligt engagemang. Därmed inte sagt att det inte går att planera eller att en del planerade saker också kan bli bra.
Några sköna fakta och citat från Michalek:
“Typically, car salespeople will sell between 10 and 15 cars a month. Michalek sells an average of 37 cars each month. On his best day, last June, he sold 13 cars.”
“He stays in touch with the 3,450 customers he has sold cars to. These previous customers steadily send him new customers, and he rewards them with a ”bird dog” fee.
”I give out my business card and I tell people, ‘These are like Vegas chips,'” he said. ”‘If you send me a customer, I’ll pay you a fee,'” of $100.”
“Over the last 10 years, Michalek has seen customers becoming more educated by reading information on Web sites like Edmunds.com.
”I don’t have a problem with that,” he said. ”In my eyes that saves time. Because of my reputation, people call me up and say, ‘This is what I want, do you have it?’ And I make a deal over the phone.””
Resten finns här: http://www.edmunds.com/advice/strategies/articles/46946/article.html
Tror att jag även promotat Miccos tokbra inlägg tidigare ” Vad är produkten och vad är varumärket?”, men här finns det iaf om ni missat det
http://micco.se/2010/03/vad-ar-produkten-och-vad-ar-varumarket/